| Retro
Livet är inte enkelt. Men man kan försöka förenkla
det. Bo billigt, avstå från allt onödigt
för att kunna arbeta, leva och ibland helt enkelt strunta
i att arbeta. Det handlar om att finnas till, cirkulera bland
folk, foto-grafera sin tid eller otid. Den som rör sig,
vandrar på gatorna, barerna, reser, kommer alltid att
tillhöra spetsen av sin tid.
Naxos svarta nätter
Jag är på väg mot havet. Jag kan se det stora
blå. Jag bor i ett hus som är sjuhundra år
gammalt. Jag söker ett nytt hem. I alla år har
jag hatat den svenska vintern. Jag tycker inte heller om den
ljusa svenska sommaren.
Jag vill ha heta dagar och mörka nätter.
En gång i tiden försökte jag finna ett hem
i Spanien, men var för ung och omogen.
Nu, tjugofem år senare, försöker
jag återigen att finna ett hem utomlands. Jag älskar
livet kring Medelhavet.
Några kvinnor har passerat genom mitt
hjärta, tagit och gett, och lärt mig att livet aldrig
blir vad man trodde det skulle bli.
Det är kanske därför tårarna
rinner när jag kör ned mot havet. Den fruktansvärda
och överväldigande insikten om att man alltid är
ensam.
Och ändå - all denna längtan
efter kärlek och gemenskap.
|
Christer
Strömholm
Jag hör raspet från hans bläckpenna.
Hur han doppar den i bläcket och sedan skriver sina kloka
ord. Det är nästan natt. Jag kan skymta berget genom
vardagsrumsfönstret och höra bruset av havet. Det
är vinterstorm.
Några dämpade lampor är tända.
Jag har bjudit honom på mat, klappat om honom. Det är
en vacker känsla. Att ha någon gammal man att tycka
om. Mina föräldrar är borta sedan länge
och jag har ingen gammal människa att bry mig om. Han
är en fadersfigur. Inte bara för mig, för många.
Jag lyssnar på raspet när han skriver,
känner stor ro. Vi säger inget. Jag kommer ihåg
hur det var förra gången jag besökte honom.
Larmet gick. Han ringde runt och tog farväl av folk,
trodde han skulle dö. Jag var i Skåne och körde
i ilfart upp till hans hus längs kusten. Tänk om
han dog innan jag hann upp? Hur skulle jag göra om han
redan hade dött? I sista kurvan höll jag på
köra av vägen, fick gå ur bilen och lugna
ner mig.
Det var med tunga skälvande steg jag närmade
mig dörren. Innan jag hinner komma fram står han
där, med käppen, ler tappert, ger mig en välkomnande
kyss på kinden. Nog var han blek, men ändå
uppe på benen. Han hade lurat döden en gång
till. Jag lagar mat. Han grumsar om att vinet är för
kallt. Sjukare var han alltså inte? En femtioåring
och en åttioåring. Vi säger inte mycket.
Vi är överens om det mesta. Vi gillar det svartvita.
Jag frågar om kärleken. Om jag skall skilja mig?
Det blir sällan bättre av att byta, säger han
på sitt kärva sätt.
Han lutar huvudet i handen där han sitter
över orden. Jag reser mig upp och säger godnatt.
Han svarar: Godnatt, ser upp och vinkar med handen.
Jag går ner i källaren för att
sova. Omkring mig finns hela hans livsverk. Alla hans bilder
står staplade mot väggarna. Varför tycker
jag så mycket om honom? För hans bilder? Givetvis.
För hans generositet och konsekvens? Förmågan
att acceptera? Jag ligger vaken ett tag, lyssnar på
hans rörelser ovanför mig. Inom mig har jag min
Sverigeresa, tänker på mina barn, funderar på
om dom kommer att besöka mig den dag jag också
bor vid havet i ett litet hus någonstans? Han sover
när jag åker, filten har glidit av benen. Jag lägger
om honom, skriver en lapp. Om några timmar skall jag
ringa och säga God morgon. |
