News•

Recension i Fotografisk tidskrift av MARIA STEÉN

En konstnärsbiografi och en påminnelse

EN SVARTVIT bild av en blundande flicka mitt i steget. Bokens omslag gjorde mig först avig. Suck, ännu ett pretentiöst drama med skaparen själv i centrum? Men där hade jag fel. Micke Berg har gjort sjutton böcker och hundra utställningar. Han har hållit sig i utkanterna av "fånga-producera-leverera" karusellen och satt det egna berättandet i första rummet. Utan att lägga tillrätta eller skyla över beskriver han de våndor som pengabrist orsakat då de egna projekten har tagit större plats än fakturerbara jobb. Han beskriver sig själv som en bonde som jobbar efter årstiderna: "När höstregnen kommer är det dags för mörkrummet, tystnaden och utställningsbilderna". I en tid när vi nästan bara har en enda årstid kvar, den digitala, väcker en sådan beskrivning onekligen längtan efter meditativ arbetsro och mörka rum. I Fotograferna bjuder Micke Berg på sitt liv med den sortens generositet som uppstår när prestige inte längre behöver skapas eller försvaras. Av sin vardag har han istället gjort en skön berättelse. Att man plöjer den som om det vore en fängslande deckare blir en påminnelse om att inget är så fascinerande som det vi har omkring oss. Detta vet berättaren Berg, "Perspektivet är allt". Största delen av boken utspelar sig före den digitala revolutionen. Fotografen Micke rör sig bland numera kända fotograf-namn, ofta på Söder, ibland på resa men lika ofta i ett labb, i en kvinnas säng eller på en stamkrog. Varje sommar är den unge Berg ute i landet, plåtar och bor i Saaben som har taklucka med myggnät i. Han jobbar med egna projekt och går till pantbanken när pengarna tryter. Han reser till krigshärdar, har utställningar och får barn. När nittiotalets lågkonjunktur tvingar honom att sälja bilen och labbet kopierar han bilderna hemma i köket då barnen somnat. På natten torkar de på hallmattan. Bilderna är tungt allvarsamma men texten så oväntat rolig och träffsäker att man gapskrattar. Det är omöjligt att inte gripas av ömhet inför de egensinniga personligheter som skildras, tillsammans med Micke lever och verkar de i ingenmansland mellan konstnärskap, journalistik och företagande. Andra halvan av boken utspelar sig på den inre spelplanen med barn och kärlekar. Tyvärr blir slutet lite tröttsamt med olika fitt-skildringar men annars flyter orden lätt och meningarna är skönt avskalade. En liten konversation här, en episod där. Med underfundig humor strösslar han med händelser, minnen och funderingar. Att läsa Fotograferna är lite som att titta på en film inspelad på platser där man själv brukar vistas. Det är lätt att okritiskt mysa sig igenom handlingen, fast med enbart Tri-X och name-dropping hade boken knappast nått längre än runt knuten på stamkrogen El Mundo. Nu blir den både en konstnärsbiografi och en påminnelse om att inte underskatta den egna vardagen. Berättelserna kan finnas alldeles runt hörnet. Den andra viktiga påminnelsen är att få det man vill säga ur sig. Eller som Berg själv funderar i boken: "Alla fotografer vill göra böcker och tar alldeles för allvarligt på det. Det viktigaste med en bok är att den kommer ut. En bok som inte kommer ut har inget värde. Därför är det viktigt att den kommer ut, i vilken form och tjocklek som helst. Om fler fotografer slappnade av lite, inte var så fixerade vid det perfekta skulle vi se fler fotoböcker. " Till alla som ibland kroknar av trötthet i egna projekt, kokar av ilska över dåliga arbetsvillkor eller har stupat i stipendiedjungeln: Läs denna sköna lilla bok och påminns om att det du har att berätta är gott nog. Som ett glas näring för utmärglade plåtisar eller en skopa tilltro till det egna berättandet skänker Fotograferna inspiration till alla som vill mer än att stå på pass i uppdragsskogen.